Under söndagens Nyhetsmorgon blev TV4-profilen Anders Pihlblad rädd att röra gästen.
– Du är lite rädd att jag har löss? säger Ronja Rövardotter-skådisen Hanna Zetterberg.

TV4-profilen Anders Pihlblad var rädd att röra gästen under söndagens Nyhetsmorgon. Gästen, som är ingen mindre än Ronja Rövardotter-skådisen Hanna Zetterberg, frågar om det är på grund av att han tror att hon har löss.

Ronja Rövardotter-skådisen i Nyhetsmorgon

Under morgonen var det Anders Pihlblad, 57, som hoppade in som programledare i Nyhetsmorgon, som vanligtvis brukar ledas av Jenny Alversjö, 51, på söndagarna.

Under programmet fick Anders sällskap av gästen Hanna Zetterberg, 52. Många känner säkert igen henne som Ronja i Ronja Rövardotter, men hon har även suttit som ledamot i riksdagen samt titulerar sig som författare. Just nu är hon aktuell med boken Löss och människor, som kort och gott handlar om att vi människor ska hjälpas åt med samhällets gemensamma utmaningar, där luskammandet används som en metafor – att lusen därför är människans bästa vän i denna kontext.

– Vi måste organisera oss lite, men det jag främst tänker på är nog närheten, att vi behöver röra vid varandra långsamt. Vi behöver prata med varandra, vi behöver sitta nära. Det tar tid att luskamma, säger Hannah i programmet som en metaforisk förklaring, eftersom om man ändå luskammar och umgås med någon som har löss – kommer lössen tillbaka ändå.

Anders Philblad rädd att röra TV4-gästen: ”Rädd att jag har löss?”

Anders Philblad verkar kanske ha tagit det här med löss lite väl bokstavligt.

– Vi tog en bild ihop här precis innan och då frågade jag dig: ”Kan jag lägga armen om dig?”, säger han och de båda fnissar lite.

– Du är lite rädd att jag har löss? svarar Hanna.

– Nej, inte alls, säger Anders medan han skrattar och fortsätter:

– Men det är ändå en sån… Det kanske är någonting att det inte är självklart att man gör det.

– Nej, man ska respektera varandras kroppar såklart, men vi ska inte glömma bort att vi är en apa. Många andra apor ser vi lägger mycket tid på det. Jag tror, och det är därför jag skrivit den här boken, för vi har blivit för mycket individualister. Vi behöver komma tillbaka till det kollektiva, säger Hanna.

Hon menar att hon ser människan som ett kollektivdjur, där alla kompetenser och olika personligheter är det som gör oss starka tillsammans.