Foto: TV4

Jenny Strömstedt är den som gör den här säsongen av Bäst i test.
Att få se hennes sanna färger livar upp.

Vi är vana att se Jenny Strömstedt som den trygga programledaren. Hon är rösten som guidar oss genom partiledardebatter, den lugna närvaron i Nyhetsmorgon-soffan och intervjuaren som med värme och respekt möter människor med tunga livsöden. Kort sagt: en av de mest pålitliga personerna i svensk tv.

Men nu, i Bäst i test på TV4, får vi se något annat. Och just därför är det så roligt. För här kliver Jenny ut ur programledarrollen och in i något som känns ovanligt och befriande på samma gång.

Hon är inte den samlade, förberedda, perfekta tv-profilen vi känner igen. Hon är bara Jenny. Oförutsägbar, fnissig och alldeles mänsklig. När hon tappar greppet mitt i ett uppdrag eller skrattar åt sig själv, då känns det som att vi får se henne på riktigt.

Vissa tycker att Bäst i test är trams. Och ja, det är det ju – på bästa möjliga sätt. Programmet handlar inte om prestation, utan om att våga släppa taget. Det är en timme där vi får se välkända ansikten vara precis lika förvirrade, stressade och barnsliga som vi själva kan vara.

Det är också därför Bäst i test fungerar så bra. Vi skrattar inte åt deltagarna, vi skrattar med dem. I en tv-värld där så mycket handlar om kontroll och image känns det uppfriskande med något så ofiltrerat och varmt.

Och mitt i allt detta står Jenny Strömstedt. En av våra mest etablerade journalister, som plötsligt kastar sig in i kaoset med ett leende. Det är oväntat, mänskligt och alldeles underbart.

Så när man ser henne försöka lösa uppgifter som är helt orimliga, tänker man: det här är faktiskt hennes bästa roll hittills. Jag vill till och med påstå att hon är den som gör denna säsong värd att titta på så här långt.