När Lina Hedlund förlorade sin pappa efter många års kamp mot hjärtsjukdom, tystnade en av de viktigaste rösterna i hennes liv.

Pappa Lars-Göran ”Latta” Hedlunds minne lever numera vidare i tonerna och i Lina Hedlunds eget engagemang för livsviktig hjärt- och lungforskning.

– Utan honom hade jag inte haft musiken som mitt yrke och passion, säger sångerskan.

– Min pappa älskade musik. Framför allt jazz. Och människor. Han var en väldigt bra historieberättare och älskade att samla människor till allsång och fest! Han hade humor och var osentimental.

Det var en sådan ofattbar sorg och otrolig glädje på samma gång. Ett liv tar slut och ett nytt liv på väg.

Lina beskriver musiken som en femte familjemedlem i hemmet. Lars-Göran “Latta” Hedlund spelade flera instrument, bland annat trombon och banjo.

– Jag är otroligt tacksam för bredden av musik jag växte upp med, allt från Taube till Beatles!

Musiken blev så småningom även Lina Hedlunds jobb. Under 20 år var hon en av medlemmarna i Alcazar, och hon har även medverkat i musikaler, Melodifestivalen och mycket mer.

”Latta” Hedlund fick hjärtproblem redan innan döttrarna Lina och Hanna hade flyttat hemifrån. Det började med kärlkramp och följdes av en stor bypassoperation och flera ballongsprängningar. Men han pratade sällan öppet om sin hälsa.

– Det är nog lite typiskt för den generationen, han ville nog inte oroa oss.

“Det var en ofattbar sorg”

När Lars-Göran gick bort efter tre hjärtinfarkter på mindre än ett år väntade Lina sitt andra barn.

– Jag minns den dagen som igår. Pappa hade legat inne i cirka en vecka och vi var inte beredda på att han skulle gå bort. Men vid midnatt ringde mamma efter mig och Hanna och vi satte oss i bilen mot Bollnäs sjukhus. Det var kritiskt. Vi hann inte fram innan han var borta.

Att ha ett syskon i en sådan förlust är helt ovärderligt.

Under natten satt systrarna tillsammans med sin mamma intill Lars-Göran i flera timmar, som ett eget farväl.

– Nästa förmiddag satt jag på tåget till Växjö för att göra en show med Alcazar, samtidigt som mitt andra barn växte i magen. Det var helt absurt. Men det hjälpte att jag visste att pappa aldrig hade velat att jag ställde in. Jag sjöng för honom den kvällen men kommer knappt ihåg någonting. I dag förstår jag inte hur jag orkade.

– Det var en sådan ofattbar sorg och otrolig glädje på samma gång. Ett liv tar slut och ett nytt liv på väg.

Lina är ambassadör för Hjärt-Lungfonden

Linas relation till systern Hanna fördjupades efter pappans bortgång.

– Att ha ett syskon i en sådan förlust är helt ovärderligt. Ena dagen ringde Hanna och behövde mig, nästa dag var jag på botten och behövde henne. Det var oerhört fint och jag hade inte klarat det utan Hanna. Vi behövde varandra på ett helt nytt sätt och växte samman.

Året efter pappans bortgång startade Lina och Hanna ”Allsång för hela familjen med Lattas Döttrar” i Hälsingland.

– Vi hittade en massa allsångshäften som pappa hade tryckt upp. Första sommaren körde vi en kväll och tänkte att om det kommer 200 personer så är det bra – det kom 1 000! Sedan dess kör vi två–tre utsålda kvällar per år och har skapat en tradition som för samman hela bygden. Det är årets höjdpunkt.

Att kunna hitta riskfaktorer på personer innan de blivit sjuka och på så sätt rädda liv är helt otroligt

Efter pappans bortgång har Lina engagerat sig i Hjärt-Lungfonden.

– Det började med att jag fick förfrågan om att medverka vid ett event och sjunga, sedan har det rullat på. Jag är väldigt stolt och ärad över mitt samarbete med Hjärt-Lungfonden. De gör ett otroligt arbete genom att finansiera livsräddande forskning.

Den stora forskningsstudien SCAPIS ligger Lina extra varmt om hjärtat.

– Att kunna hitta riskfaktorer på personer innan de blivit sjuka och på så sätt rädda liv är helt otroligt. Jag funderar ju en del på om jag eller mina barn ligger mer i riskzonen för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom. Utöver min pappa dog även farfar i en hjärtinfarkt innan han fyllde 70 år. Jag träffade aldrig honom.

För Lina betyder ambassadörskapet för Hjärt-Lungfonden mycket, framför allt med tanke på pappa “Latta”.

Jag har också blivit mer medveten om vad jag kan göra för att minska risken att drabbas av hjärt-, kärl- och lungsjukdom.

Om Lina fick chansen att prata med sin pappa i dag skulle hon berätta om familjen, om “Lattas Döttrar” och om livet som gått vidare – men också om saknaden.

– Jag skulle säga att jag älskar honom och att jag är så tacksam för allt jag fick av honom. Jag skulle berätta om våra barn, om huset vi köpt utanför Kilafors och om mamma, att hon mår bra och är lycklig. Jag tror att pappa skulle le och säga att han är stolt. Jag vet att han är med oss hela tiden och vakar över oss, säger Lina.